Krönika: En bra tid



Det känns som en bra tid för en vändning nu. 

Sommaren börjar obönhörligen dra sig mot sitt slut. Kvällarna blir kallare och mörkare, och snart är det slut på att cykla till matcherna på Myresjöhus Arena endast iförd t-shirt och shorts. Och med fotbollssäsongen är det lite som att det är nu allvaret börjar; fram tills nu så har varje match varit viktig men ändå inte nervdallrande. 

Det är det slut med nu. Snart kommer nerverna att vara utanpå kroppen och skaka i varje enskild tråd medan vi följer upplösningen; varenda domslut kommer att betyda liv eller död, varenda mål för oss en makalös eufori, varenda mål för motståndaren en mördande mardröm. 

Inget nytt förvisso. Vi som följt Öster ett tag vet att det är ytterst få höstar som inte innebär fler gråa hår och panikångestattacker. Antingen så ska vi kriga för att ta oss upp till en serie, eller kriga för att hålla oss kvar i en annan. Alltid dessa helvetes kval. Det är just den här tiden på året som man frågar sig varför man blev fotbollssupporter överhuvudtaget. 

Men sen minns man – det är så förbannat svårt att hitta något vackrare i fotboll än vinsten i en viktig höstmatch; en match där himlen är kolmörk och elljusen bländar. Där lagen är dyngsura av lika delar svett som kallt regn. Där man direkt efter en vunnen match inte njuter av segern utan direkt efteråt börjar detaljstudera tabellen, analysera motståndarnas spelscheman och leta upp varje enskild räddningsplanka som ligger dold i brädhögen. Då handlar inte fotboll längre om fint spel, smörpassningar genom mittfältet och dribblingsräder, då handlar fotboll enbart om skaka fram tillräckligt mycket hopp fram till nästa match. 

För hoppet är nämligen alltid det sista som överger Östersupportern – långt, långt efter representationslagets spel gjort det. 

I år är det kvalfyllt för Östers bägge representationslag. Både damerna och herrarna ligger i skrivande stund tre poäng över kvalstrecket nedåt. Hösten blir ingen walk-in-the-park på Myresjöhus Arena. Men som ni säkert redan nu insett: Lika mycket som jag hatar det, lika mycket älskar jag det. 

När det gäller herrlaget så har vi fått släppa ifrån oss både den stora talangen Darijan Bojanic och det stora hjärtat Matteo Blomqvist-Zampi. Två jobbiga förluster. För undertecknad och många andra Östersupportrar så var Matteo en personlig favorit; en spelare som vi kunnat följa sedan Östers Division 1-sejour och som aldrig någonsin uppvisat några tvivel om vilket lag som ligger närmast hans hjärta. Och Bojanic var vår stora talang som vi skulle njuta av i Östertröjan några år och sedan njuta av honom i en större klubb utomlands. Nu blev det inte så, och vi kan inte belasta någon för det. Där Östers IF befinner sig nu så får vi supportrar då och då räkna med den här typen av besvikelser. 

Men som man säger: ”Sätt en smålänning på en klippa i havet, och han skaver sig mätt”. Att ge upp trots tuffa förhållanden finns inte på kartan, och dessutom har ju herrarna fått en högintressant förstärkning i nigerianske Alhaji Gero. Debuten mot Syrianska lovade gott och får det liksom lite att vattnas i munnen, men det räcker inte med bara det - vi behöver mål också. Både från Gero och våra andra spelare. 

Men mål i matcherna i all ära, det stora målet är trots allt att våra representationslag kan hänga kvar i sina serier så vi kan fortsätta bygga det Östers IF vi alla vill ha. Vi vet allvaret, men vi vet också att oavsett vad som händer så ger vi aldrig upp drömmen. För om man gör det får man aldrig vara med när det vänder. 

Och, igen: Det känns som en bra tid för en vändning nu. 

Text: Tobias Croby 
Bild: Andreas Nilsson, Bilderna.IT

Fotnot: Den här krönikan innehåller författarens egna åsikter/tankar som Östersupporter och ska på inget annat sätt förknippas med föreningen Östers IF.