Rapport från Turkiet
Följ Marcus Sjöholms rapport från Östers träningsläger i Belek, Turkiet. Artikeln kommer att uppdateras fortlöpande.
Torsdag 21 mars, Belek, Turkiet
Istället för träning spelade Östers allsvenska herrar match mot superettanlaget IFK Värnamo igår. Värde: Drygt en träning. Inte mer.
Det blev till slut en ganska väl genomförd match där snedstudsarna på det dåliga underlaget ledde till att ett hungrigt Värnamo kunde göra två mål innan paus, och där Östers IF sen var fullständigt överlägset i andra halvlek, och gick upp till 2-2 (som borde varit 3-2 eller 4-2).
Nej, jag tänkte istället ägna några rader åt regissören. Mannen som byggt detta lag. Spelarna är förstås de som ska göra det på planen, tränar-trion ska få dem att göra det, sjukgymnaster, materialare och lagledare ska backa upp på bästa sätt och ge förutsättningar… men utan regissören blir det ingenting.
Eller rättare sagt: Det blir väldigt fel. Osynkat, otakt, haltande.
I Östers IF heter regissören Peter Kuno Johansson. En 58-årig man från Nättraby i Blekinge, som bestämmer. Han har vigt stora delar av sitt liv till fotbollen. Han spelade själv i Östers IF i fyra år i mitten på 70-talet, och han har tränat massvis med lag… och nu är han den som snickrat ihop det Östers IF som nått allsvenskan 2013.
Men vem är han då? Denne Kuno. Ja det är ju förmätet av mig, som just nu lär känna honom, att ge en totalbild av sportchefen. Men en sak vet jag: Det är mycket hjärta. Den Kuno jag känner går alltid ”all in”. Här finns inga mellanting. Är något bra, så är det så in i helvete bra. Är något dåligt så ryker det ur öronen på den lilla mannen från Blekinge.
Han har nästan lika nära till skratt som till en uppsträckning, men allt sker med hjärtat. Och så gillar han människor. ”I den här branschen är man ibland tvungen att skiljas åt. Men oavsett om de besluten måste tas, så respekterar vi människan. Personligheten hos en spelare respekteras alltid, även om inte fotbollskunskaperna alltid räcker till” sa Kuno till laget på en samling här under lägret, och jag är inte förvånad.
De spelare som nu tillhör Östers IF allsvenska lag, är bra killar. Det vet Kuno. Det är därför just dessa killar får chansen. ”Jag vill träffa varje spelare innan de skriver på. Och även om några av dem jag suttit ner med har varit gudabenådade spelare, så har jag sagt nej. De har helt inte passat in i Östers IF.”
Det är lätt att bli känslig och säkert finns det någon som tycker att det är fjäsk att beskriva Kuno på detta sätt. Men egentligen är det bara en bild av var Östers IF herrlag står idag. Ett bra gäng som respekterar varandra, oavsett vad det står på resultatstavlan, i lönekuvertet, eller vilken titel man har. Och mycket ska tillskrivas Kuno.
”Låt hjärtat va med, allt du gör beror på det”. Borde vara ”The Kuno theme”…
/Marcus Sjöholm, Östers IF
Onsdag 20 mars, Belek, Turkiet
”Det är ett skitigt jobb men någon måste göra det.”
Fotboll är ett yrke. Det är lätt att glömma bort.
När solen skiner och österspelarna ligger vid poolen mellan träningarna och twittrar om hur fint livet är, så är det lätt att glömma att det är ett jobb som de utför. Faktiskt är det så.
Visst, de är privilegierade som åker till Turkiet och får göra det som de mest av allt älskar, men faktum är att det enbart handlar om att förbereda sig på bästa sätt inför en uppgift som många hade backat för.
Tänk dig själv att du hade har tre månader på dig att bli bra på ett yrke (försäsong) för att sedan utsättas för prov på prov på prov (match), för att sedan 11 månader senare, få svart på vitt om du duger eller inte. Samtidigt blir du synad och granskad. Hyllad om det går bra, sågad om du inte räcker till.
Och räcker du inte till, ja då är det kanske en flytt till en annan stad som gäller. Då kanske du tvingas flytta från din familj, eller ännu värre… du kanske inte får något jobb.
Missförstå nu inte detta. Allsvenska fotbollsspelare har det bra.
Men allting är inte så enkelt som att säga att ”de bara glassar”.
Som fotbollsspelare har du kroppen som redskap. Den måste vara hel och väl fungerande för att du ska kunna utföra ditt arbete.
Östers nya mittback Juan Robledo är drygt 30 år och har en relativt sliten kropp. Verkligen inte så att han gnäller jämt och hoppar över träningar, men han vet hur han ska ta hand om sig för att kunna ha fotboll som yrke.
Det är värmestrumpor på, extra uppvärmning ispåsar på olika ställen efter träning, ordentligt med återhämtning och rätt mat, osv. Och han är långt ifrån ensam i Östers IF allsvenska trupp. Eller i fotbollsvärlden för den delen.
Onsdagen innehöll (förutom fysisk träning) ett spelarmöte. Där diskuterades fram och tillbaka om olika saker som rörde säsongen 2013, och plötsligt slog det mig. Det här är ju som vilket annat kvällsmöte som helst, på vilken arbetsplats som helst.
Utveckling, sammanhållning, arbetsmiljö, framgångsnycklar m.m., och engagemanget var det inget fel på.
Och självklart var det intresserade killar. För det är deras arbetsplats. Och den vill man vara med och påverka, bygga och ha inflytande på.
Sportchef Kuno höll en kort men känslofylld presentation om vilka värderingar som Östers IF står på och hur klubben just nu byggs upp igen. Han avslutade med ”Stjärnorna i Öster” tillsammans med ett bildspel, och därifrån hämtas…
…dagens höjdare: Minerna på spelarna när Salo-hymnen fyllde salen och bilderna på ett fullsatt Myresjöhus Arena flöt förbi. Förväntan, stolthet, framgångs-törst, samhörighet, lojalitet.
Jag såg leenden och ögon som vill uppleva det där. Idag, i morgon, hela 2013.
Tänk att ha den känslan. Tänk att fyllas av sådant.
När man går till sitt jobb…
/Marcus Sjöhom, Östers IF
Tisdag 19 mars, Belek, Turkiet
Tävling. Vinnare. Förlorare.
Det blir väldigt uppenbart vad allt går ut på när ett allsvenskt fotbollslag är på träningsläger. För här ska det tävlas. I stort och i smått, i högt och i lågt, i längd och snabbhet. Hela tiden; tävling.
Allvaret varierar beroende på uppgiften, men en kraftig vilja att vinna finns alltid där.
Spelar du i ett allsvenskt fotbollslag är det ju givet att vilja vinna matcher, en förutsättning att vilja ha en plats i startelvan, självklart att tävla om att nå framgång… men det är i de små sakerna som vinnarskallen blir en påtaglig egenskap.
På förmiddagsträningen spelades det poängspel mellan tre lag. Två lag hamnade på samma poäng och målskillnad fick avgöra.
–Fan vi tar torsk med ett enda mål. För jävligt. Vi gör för få mål asså, säger Denis Velic med en besviken blick. 90% av honom är uppriktigt förbannad för att inte hans lag vann internspelet. Max 10% av honom bryr sig inte, eftersom det ändå ”bara är träning”.
Pablo Piñones-Arce är inte med på träningen. Som en säkerhetsåtgärd cyklar han på gymmet. Men var så säkra på att om han varit med, hade även han velat vinna.
Träningen avslutas med spjutkastning (!) som en del i den interna individuella poäng-tävlingen. Filip Thurn gick fram med samtliga sina 202 cm och vrålade iväg en slalomkäpp (en sådan som används i ordinarie träning) tillräckligt långt för att… just det… vinna.
Mellan passen spelas det xbox och just nu är det Marcus Bergholtz och Jonas Hellgren som slåss om att vara bäst på FIFA13… o senare på träning nr 2 (som bara inkluderade försvarsspelare eftersom övriga hade teori) handlade det om att träffa ribban. Stefan Karlsson var den som… vann.
Senare på kvällen satte jag mig ner och pratade med Darijan Bojanic och Alexander Nadj. Resultatet kommer bli artiklar här på hemsidan. Båda två är försiktiga med att kalla sig för vinnarskallar, samtidigt som det är oerhört uppenbart att båda är just vinnarskallar. Båda vill vinna. Inte till vilket pris som helst, men att vara först är viktigt. Mycket viktigt.
Och som för att gnugga in detta faktum händer följande grej när det är dags för kvällsmaten;
Dagens höjdare: Matteo Blomqvist-Zampi går tomhänt runt och pekar på den ena godsaken efter den andra. Efter honom går Andreas Birgersson och fyller på en tallrik med allt som Matteo pekat på. Till slut måste jag fråga vad de håller på med. Och får svaret av Matteo.
–Jag vann över Andreas i ”GRIS”. Så nu är han min betjänt under kvällsmaten. Vinnare. Förlorare. I det stora. I det lilla.
Om ni inte tror på det, så är det bara att titta på bilden till denna rapport…
/Marcus Sjöholm, Östers IF
Måndag 18 mars, Belek, Turkiet
Träningsläger-liv är en värld långt ifrån den ”vanliga världen”.
Ta bara en sån enkel grej som kläder. Spelarna i Östers IF har inte mycket bagage med sig till Turkiet. Små väskor med det allra nödvändigaste är vad de allsvenska herrarna från Växjö bar på när de lämnade Antalya Airport.
Varför då? Jo för att det är träningskläder som gäller. Inte bara under själva träningarna, utan även när de inte är på planen.
Och det är inte av lathet som det är så, utan helt enkelt för att klädsponsorn Puma och Östers IF har ett sådant kontrakt. Spelar du i Östers IF, ska du bära Pumakläder när du är i tjänst. Och det är ju en spelare på träningsläger.
Appropå tjänst: Måndagen inleddes med diger frukost (i Pumakläder förstås) följt av träning med fokus på bollinnehav. Thomsson är noga med att Östers IF ska vårda bollen när man har den. Därefter 11 mot 11 i en intensiv match där till och med den annars väldig lugne Patrik Bojent härsknade till i brist på bollar att jobba med.
Stefan Karlsson är förresten bäst i laget på att sätta bollen i mål (utan studs) från längst avstånd. Lill-Damma tvåa (!).
Vilka som först åkte ur? Min religion förbjuder mig att avslöja namnen på de fyra som missade mål från straffområdeslinjen…
Bilden till denna lilla betraktelse är förresten hämtad från avslutningen av morgonpasset. Mittbacksjätten Juan Robledo lägger sig ner o kysser naturgräset. Onekligen rätt vackert.
Eftermiddagen innehöll teoripass för försvarare, medan mittfällt/anfall tränade lite hårdare på den gröna mattan strax utanför Belek.
Söderbergs mål-procent var imponerande, medan Pablo körde ordentligt utan tillsynes några problem. Måste säga att det är var en fröjd att se honom så trött (utan smärta) som han var under de sista avsluten i special-övningen med 20 sek arbete/10 sek vila x 4.
På väg bort från planen, på väg till bussen, syntes Kenny Pavey kika in på grannplanen. Han kollade in Syrianskas träning (jo även de är på
Räcker det inte med att du själv spelar? Får du inte nog av fotboll, frågade jag.
–Oh man… I love football. I wish I was 17 all over again, svarade Pavey med något drömmande i blacken.
Dagens höjdare: Sportchef Kuno Johansson får se material-Christer Anderssons, i sällskapet, relativt bruna ben och utbrister:
–Fan Christer har du varit utomlands? –Jag ÄR utomlands…
Det kallar jag svar på tal.
/Marcus Sjöholm, Östers IF
Söndag 17 mars, Belek, Turkiet
Tidigt. Fruktansvärt tidigt. Eller sent.
Lite beroende på hur man ser det.
Klockan 03.30 rullade bussen mot Göteborg med Östers IF herrtrupp ombord.
Några timmar senare lyfte planet mot Antalya, Turkiet och strax efter lunch, lokal tid, rörde drygt 50 allsvenska fötter turkisk mark.
Då hade bland annat Josef Elvby och Darijan Bojanic redan hunnit gömma Juan Robledos väska, Månz Karlsson skaffat sig lagets mest sov-ruffsiga frisyr, Kenny Pavey fotografera Elmin Nurkic sovande med öppen mun, 202 cm långe Filip Thurn byta plats för att få plats (till 193 cm långe Alexander Nadjs irritation), Denis Velic fundera på vem som är mest allmänbildad i laget (”tror fan det är Bojent asså”).
Ett rese-trött, men ändå fotbollssuget Östers IF angjorde sen Susesi Resort Hotel och Mario Vasilj insåg omgående: ”Ingen risk att man behöver gå hungrig här”. Särskilt konstverken till efterrätter verkade uppenbarligen locka många spelare.
Nej, mat är inte problemet på denna anläggning om man säger så…
Första träningen genomfördes därefter. Om än i liten dos.
–Inga närkamper, inga skottövningar, inga ytterlägen, var Andreas Thomssons inställning till vad spelarna skulle göra (eller inte göra) under den timmeslånga träningen, som mest handlade om att få bort ”resedammet”.
–Grymt att vara ute på riktigt gräs, konstaterade Freddy Söderberg.
–Hade den gått in hade jag slutat med fotboll. lovade Darijan Bojanic efter att ha dragit ett volleyskott stenhårt i kryss-ribban på inlägg från Vlado Zlojutro.
–Tillslaget och studsen blir helt annorlunda på riktigt gräs. påpekade Jörgen ”Divan” Petersson.
Efter kvällsmatsintag, filmtittande, bokläsande och tv-spelande somnade Östers allsvenska herrar sött.
Dagens höjdare: Ombytte sportchefen Peter Kuno Johanssons spända vrist upp i krysset under första träningen, följt av ”tror fan jag fick en liten bristning… men det var det värt”.
/Marcus Sjöholm, Östers IF
Följ Marcus Sjöholms rapport från Östers träningsläger i Belek, Turkiet. Artikeln kommer att uppdateras fortlöpande.
Torsdag 21 mars, Belek, Turkiet
Istället för träning spelade Östers allsvenska herrar match mot superettanlaget IFK Värnamo igår. Värde: Drygt en träning. Inte mer.
Det blev till slut en ganska väl genomförd match där snedstudsarna på det dåliga underlaget ledde till att ett hungrigt Värnamo kunde göra två mål innan paus, och där Östers IF sen var fullständigt överlägset i andra halvlek, och gick upp till 2-2 (som borde varit 3-2 eller 4-2).
Nej, jag tänkte istället ägna några rader åt regissören. Mannen som byggt detta lag. Spelarna är förstås de som ska göra det på planen, tränar-trion ska få dem att göra det, sjukgymnaster, materialare och lagledare ska backa upp på bästa sätt och ge förutsättningar… men utan regissören blir det ingenting.
Eller rättare sagt: Det blir väldigt fel. Osynkat, otakt, haltande.
I Östers IF heter regissören Peter Kuno Johansson. En 58-årig man från Nättraby i Blekinge, som bestämmer. Han har vigt stora delar av sitt liv till fotbollen. Han spelade själv i Östers IF i fyra år i mitten på 70-talet, och han har tränat massvis med lag… och nu är han den som snickrat ihop det Östers IF som nått allsvenskan 2013.
Men vem är han då? Denne Kuno. Ja det är ju förmätet av mig, som just nu lär känna honom, att ge en totalbild av sportchefen. Men en sak vet jag: Det är mycket hjärta. Den Kuno jag känner går alltid ”all in”. Här finns inga mellanting. Är något bra, så är det så in i helvete bra. Är något dåligt så ryker det ur öronen på den lilla mannen från Blekinge.
Han har nästan lika nära till skratt som till en uppsträckning, men allt sker med hjärtat. Och så gillar han människor. ”I den här branschen är man ibland tvungen att skiljas åt. Men oavsett om de besluten måste tas, så respekterar vi människan. Personligheten hos en spelare respekteras alltid, även om inte fotbollskunskaperna alltid räcker till” sa Kuno till laget på en samling här under lägret, och jag är inte förvånad.
De spelare som nu tillhör Östers IF allsvenska lag, är bra killar. Det vet Kuno. Det är därför just dessa killar får chansen. ”Jag vill träffa varje spelare innan de skriver på. Och även om några av dem jag suttit ner med har varit gudabenådade spelare, så har jag sagt nej. De har helt inte passat in i Östers IF.”
Det är lätt att bli känslig och säkert finns det någon som tycker att det är fjäsk att beskriva Kuno på detta sätt. Men egentligen är det bara en bild av var Östers IF herrlag står idag. Ett bra gäng som respekterar varandra, oavsett vad det står på resultatstavlan, i lönekuvertet, eller vilken titel man har. Och mycket ska tillskrivas Kuno.
”Låt hjärtat va med, allt du gör beror på det”. Borde vara ”The Kuno theme”…
/Marcus Sjöholm, Östers IF
Onsdag 20 mars, Belek, Turkiet
”Det är ett skitigt jobb men någon måste göra det.”
Fotboll är ett yrke. Det är lätt att glömma bort.
När solen skiner och österspelarna ligger vid poolen mellan träningarna och twittrar om hur fint livet är, så är det lätt att glömma att det är ett jobb som de utför. Faktiskt är det så.
Visst, de är privilegierade som åker till Turkiet och får göra det som de mest av allt älskar, men faktum är att det enbart handlar om att förbereda sig på bästa sätt inför en uppgift som många hade backat för.
Tänk dig själv att du hade har tre månader på dig att bli bra på ett yrke (försäsong) för att sedan utsättas för prov på prov på prov (match), för att sedan 11 månader senare, få svart på vitt om du duger eller inte. Samtidigt blir du synad och granskad. Hyllad om det går bra, sågad om du inte räcker till.
Och räcker du inte till, ja då är det kanske en flytt till en annan stad som gäller. Då kanske du tvingas flytta från din familj, eller ännu värre… du kanske inte får något jobb.
Missförstå nu inte detta. Allsvenska fotbollsspelare har det bra.
Men allting är inte så enkelt som att säga att ”de bara glassar”.
Som fotbollsspelare har du kroppen som redskap. Den måste vara hel och väl fungerande för att du ska kunna utföra ditt arbete.
Östers nya mittback Juan Robledo är drygt 30 år och har en relativt sliten kropp. Verkligen inte så att han gnäller jämt och hoppar över träningar, men han vet hur han ska ta hand om sig för att kunna ha fotboll som yrke.
Det är värmestrumpor på, extra uppvärmning ispåsar på olika ställen efter träning, ordentligt med återhämtning och rätt mat, osv. Och han är långt ifrån ensam i Östers IF allsvenska trupp. Eller i fotbollsvärlden för den delen.
Onsdagen innehöll (förutom fysisk träning) ett spelarmöte. Där diskuterades fram och tillbaka om olika saker som rörde säsongen 2013, och plötsligt slog det mig. Det här är ju som vilket annat kvällsmöte som helst, på vilken arbetsplats som helst.
Utveckling, sammanhållning, arbetsmiljö, framgångsnycklar m.m., och engagemanget var det inget fel på.
Och självklart var det intresserade killar. För det är deras arbetsplats. Och den vill man vara med och påverka, bygga och ha inflytande på.
Sportchef Kuno höll en kort men känslofylld presentation om vilka värderingar som Östers IF står på och hur klubben just nu byggs upp igen. Han avslutade med ”Stjärnorna i Öster” tillsammans med ett bildspel, och därifrån hämtas…
…dagens höjdare: Minerna på spelarna när Salo-hymnen fyllde salen och bilderna på ett fullsatt Myresjöhus Arena flöt förbi. Förväntan, stolthet, framgångs-törst, samhörighet, lojalitet.
Jag såg leenden och ögon som vill uppleva det där. Idag, i morgon, hela 2013.
Tänk att ha den känslan. Tänk att fyllas av sådant.
När man går till sitt jobb…
/Marcus Sjöhom, Östers IF
Tisdag 19 mars, Belek, Turkiet
Tävling.
Vinnare. Förlorare.
Det blir väldigt uppenbart vad allt går ut på när ett allsvenskt fotbollslag är på träningsläger. För här ska det tävlas. I stort och i smått, i högt och i lågt, i längd och snabbhet. Hela tiden; tävling.
Allvaret varierar beroende på uppgiften, men en kraftig vilja att vinna finns alltid där.
Spelar du i ett allsvenskt fotbollslag är det ju givet att vilja vinna matcher, en förutsättning att vilja ha en plats i startelvan, självklart att tävla om att nå framgång… men det är i de små sakerna som vinnarskallen blir en påtaglig egenskap.
På förmiddagsträningen spelades det poängspel mellan tre lag. Två lag hamnade på samma poäng och målskillnad fick avgöra.
–Fan vi tar torsk med ett enda mål. För jävligt. Vi gör för få mål asså, säger Denis Velic med en besviken blick. 90% av honom är uppriktigt förbannad för att inte hans lag vann internspelet. Max 10% av honom bryr sig inte, eftersom det ändå ”bara är träning”.
Pablo Piñones-Arce är inte med på träningen. Som en säkerhetsåtgärd cyklar han på gymmet. Men var så säkra på att om han varit med, hade även han velat vinna.
Träningen avslutas med spjutkastning (!) som en del i den interna individuella poäng-tävlingen. Filip Thurn gick fram med samtliga sina 202 cm och vrålade iväg en slalomkäpp (en sådan som används i ordinarie träning) tillräckligt långt för att… just det… vinna.
Mellan passen spelas det xbox och just nu är det Marcus Bergholtz och Jonas Hellgren som slåss om att vara bäst på FIFA13… o senare på träning nr 2 (som bara inkluderade försvarsspelare eftersom övriga hade teori) handlade det om att träffa ribban. Stefan Karlsson var den som… vann.
Senare på kvällen satte jag mig ner och pratade med Darijan Bojanic och Alexander Nadj. Resultatet kommer bli artiklar här på hemsidan. Båda två är försiktiga med att kalla sig för vinnarskallar, samtidigt som det är oerhört uppenbart att båda är just vinnarskallar. Båda vill vinna. Inte till vilket pris som helst, men att vara först är viktigt. Mycket viktigt.
Och som för att gnugga in detta faktum händer följande grej när det är dags för kvällsmaten;
Dagens höjdare: Matteo Blomqvist-Zampi går tomhänt runt och pekar på den ena godsaken efter den andra. Efter honom går Andreas Birgersson och fyller på en tallrik med allt som Matteo pekat på. Till slut måste jag fråga vad de håller på med. Och får svaret av Matteo.
–Jag vann över Andreas i ”GRIS”. Så nu är han min betjänt under kvällsmaten.
Vinnare. Förlorare. I det stora. I det lilla.
Om ni inte tror på det, så är det bara att titta på bilden till denna rapport…
/Marcus Sjöholm, Östers IF
Måndag 18 mars, Belek, Turkiet
Träningsläger-liv är en värld långt ifrån den ”vanliga världen”.
Ta bara en sån enkel grej som kläder. Spelarna i Östers IF har inte mycket bagage med sig till Turkiet. Små väskor med det allra nödvändigaste är vad de allsvenska herrarna från Växjö bar på när de lämnade Antalya Airport.
Varför då?
Jo för att det är träningskläder som gäller. Inte bara under själva träningarna, utan även när de inte är på planen.
Och det är inte av lathet som det är så, utan helt enkelt för att klädsponsorn Puma och Östers IF har ett sådant kontrakt. Spelar du i Östers IF, ska du bära Pumakläder när du är i tjänst. Och det är ju en spelare på träningsläger.
Appropå tjänst:
Måndagen inleddes med diger frukost (i Pumakläder förstås) följt av träning med fokus på bollinnehav. Thomsson är noga med att Östers IF ska vårda bollen när man har den. Därefter 11 mot 11 i en intensiv match där till och med den annars väldig lugne Patrik Bojent härsknade till i brist på bollar att jobba med.
Stefan Karlsson är förresten bäst i laget på att sätta bollen i mål (utan studs) från längst avstånd. Lill-Damma tvåa (!).
Vilka som först åkte ur?
Min religion förbjuder mig att avslöja namnen på de fyra som missade mål från straffområdeslinjen…
Bilden till denna lilla betraktelse är förresten hämtad från avslutningen av morgonpasset. Mittbacksjätten Juan Robledo lägger sig ner o kysser naturgräset. Onekligen rätt vackert.
Eftermiddagen innehöll teoripass för försvarare, medan mittfällt/anfall tränade lite hårdare på den gröna mattan strax utanför Belek.
Söderbergs mål-procent var imponerande, medan Pablo körde ordentligt utan tillsynes några problem. Måste säga att det är var en fröjd att se honom så trött (utan smärta) som han var under de sista avsluten i special-övningen med 20 sek arbete/10 sek vila x 4.
På väg bort från planen, på väg till bussen, syntes Kenny Pavey kika in på grannplanen. Han kollade in Syrianskas träning (jo även de är på
Räcker det inte med att du själv spelar? Får du inte nog av fotboll, frågade jag.
–Oh man… I love football. I wish I was 17 all over again, svarade Pavey med något drömmande i blacken.
Dagens höjdare: Sportchef Kuno Johansson får se material-Christer Anderssons, i sällskapet, relativt bruna ben och utbrister:
–Fan Christer har du varit utomlands?
–Jag ÄR utomlands…
Det kallar jag svar på tal.
/Marcus Sjöholm, Östers IF
Söndag 17 mars, Belek, Turkiet
Tidigt. Fruktansvärt tidigt. Eller sent.
Lite beroende på hur man ser det.
Klockan 03.30 rullade bussen mot Göteborg med Östers IF herrtrupp ombord.
Några timmar senare lyfte planet mot Antalya, Turkiet och strax efter lunch, lokal tid, rörde drygt 50 allsvenska fötter turkisk mark.
Då hade bland annat Josef Elvby och Darijan Bojanic redan hunnit gömma Juan Robledos väska, Månz Karlsson skaffat sig lagets mest sov-ruffsiga frisyr, Kenny Pavey fotografera Elmin Nurkic sovande med öppen mun, 202 cm långe Filip Thurn byta plats för att få plats (till 193 cm långe Alexander Nadjs irritation), Denis Velic fundera på vem som är mest allmänbildad i laget (”tror fan det är Bojent asså”).
Ett rese-trött, men ändå fotbollssuget Östers IF angjorde sen Susesi Resort Hotel och Mario Vasilj insåg omgående: ”Ingen risk att man behöver gå hungrig här”. Särskilt konstverken till efterrätter verkade uppenbarligen locka många spelare.
Nej, mat är inte problemet på denna anläggning om man säger så…
Första träningen genomfördes därefter. Om än i liten dos.
–Inga närkamper, inga skottövningar, inga ytterlägen, var Andreas Thomssons inställning till vad spelarna skulle göra (eller inte göra) under den timmeslånga träningen, som mest handlade om att få bort ”resedammet”.
–Grymt att vara ute på riktigt gräs, konstaterade Freddy Söderberg.
–Hade den gått in hade jag slutat med fotboll. lovade Darijan Bojanic efter att ha dragit ett volleyskott stenhårt i kryss-ribban på inlägg från Vlado Zlojutro.
–Tillslaget och studsen blir helt annorlunda på riktigt gräs. påpekade Jörgen ”Divan” Petersson.
Efter kvällsmatsintag, filmtittande, bokläsande och tv-spelande somnade Östers allsvenska herrar sött.
Dagens höjdare: Ombytte sportchefen Peter Kuno Johanssons spända vrist upp i krysset under första träningen, följt av ”tror fan jag fick en liten bristning… men det var det värt”.
/Marcus Sjöholm, Östers IF
