"Jag är en toffel och en gottegris"
Talangerna i Östers IF är många. Men frågan är om inte Darijan Bojanic ändå är den allra största. 18 år har han hunnit bli, mittfältaren från Gislaved, och nu satsar Bojanic på sin fotboll på ett helt annat sätt än tidigare.
Vi satte oss ner på träningslägret och pratade med en ung fotbollsspelare som alltid haft en boll vid fötterna. Och som älskar godis...
–När jag var yngre spelade jag alltid fotboll. Vi var ett gäng i det området där jag bodde, kanske 30 pers, som delades upp och sen spelade vi hela tiden. Jag hade verkligen med mig bollen vart jag än gick. Sen var det min bästa kompis som sa till mig att börja spela i Gislaveds IS. Jag var kanske 11-12 år när jag började spela organiserat och det flöt på snabbt där. Jag kom med i Smålandslaget och sen landslaget för 94-or, och då började klubbarna ringa. Det var Kalmar FF, Elfsborg, Helsingborg och sen Östers IF då. Sen inför gymnasiet valde jag Östers IF eftersom jag trodde att det skulle gå lättare att etablera sig här. De andra lagen var ju allsvenska topplag liksom.
Vi som ser dig spela fotboll inser ju att du har en talang utöver det vanliga. När förstod du själv att du besitter speciella bollkunskaper? –Jag har som sagt alltid lekt med bollen, alltid haft den vid foten. Jag sprang alltid ut på skolgården och ville alltid spela ensam mot 5-6 kompisar… haha. Och jag dribblade alltid av allihopa… haha.
Du är 18 år Darijan. Du är i början av din karriär. Vad vill du nå med din fotboll? Drömmar? –Jag tänker inte så mycket på det faktiskt. Men… just nu handlar det faktiskt om att skapa ordning utanför fotbollen, att ge mig förutsättningar att bli så bra jag kan.
Jag är lite så att jag inte tänker efter, och hamnar ibland i lite trubbel. Som i Sundsvall efter cupmatchen för några veckor sedan. Dagen efter försov jag mig och missade frukosten. Alla var där utom jag liksom. Det var sjukt pinsamt. Och onödigt. Sådant måste bort, det vet jag.
Vet du vad som krävs för att bli fotbollsspelare, för att kunna leva på din idrott? –Jag det gör jag. Jag har lärt mig det. Och jag jobbar verkligen på det, även om det är svårt ibland.
Men jämför jag idag med hur jag var när jag fick mitt första kontrakt så är det stor skillnad. Då trodde jag att jag var kungen och inte behövde bry mig ett skit om någonting. Jag och kompisarna gick ut och åt hela tiden och sådär… men jag vet bättre nu och jag har sagt till dem att det funkar inte längre. Jag vill satsa på fotbollen fullt ut. Då måste man vara seriös.
Om du själv skulle beskriva dig som spelare, hur låter det då? –Jag är bra med boll. Vill ha mycket boll, framför allt i offensiv position. Jag är en dribbler som tycker om att vägga mig igenom eller slå avgörande passningar. Defensiven måste jag jobba på det vet jag. Men å andra sidan, kommer jag en-mot-en i en försvarssituation känner jag nästan alltid att jag tar honom. Det jag måste bli bättre på är att jobba med hela laget i defensiven. Samtidigt blir min fysik bättre hela tiden så jag orkar jobba mer och mer, även i defensiven. Men jag har fortfarande mycket kvar att lära mig.
Vilken är din favoritposition? –Jag gillar den där rollen bakom en ensam anfallare. En klassisk nr 10 alltså. Den plats som Denis Velic har idag i Östers IF. Denis är verkligen en förebild för mig. Han är väldigt kreativ i sitt spel. Det gillar jag. Tänk att få spela i Serie A i Italien i den där rollen. Och sen med allt runt omkring. Stämningen, supportrarna, spelet… alltså det vore helt fantastiskt. Jag vet att vägen dit är lång, men jag måste få drömma om det också.
Vad gör du när du inte spelar fotboll? –Jag går ju i skolan fortfarande men mycket tid går också fotbollen, det måste jag ju erkänna. Sen hänger jag med polarna. Och flickvännen såklart, jag är en toffel… haha. Jag är riktigt kär alltså…
Darijan Bojanic, det är ju ett balkan-klingande namn. Var har du dina rötter? –Mamma är bosnisk muslim och pappa är kroat från Bosnien. Så det är en blandning där. Men jag säger att jag är svensk. Däremot har jag balkan-blodet i mig, det märker jag. Ibland bubblar mitt temprament, så är det bara. Sen handlar det mycket om respekt. Man måste respektera alla.
Darijan, jag har hittat dig vid efterrättsbordet här på hotellet under träningslägret både en och två gånger… är du en gottegris? –Skojar du?! Jag älskar godis och chips och sånt! Jag har dragit ner på det, men jag kan inte helt låta bli godis. Det är bara så.
Hur går det för Östers IF i år då? –Jag tror faktiskt att det kommer gå bra, trots att vi är nykomlingar. Vi har inte mött så jättesvårt motstånd under försäsongen men Malmö FF är ju bra och de höll vi ju på att slå. Så det kommer nog gå bra, jag tror vi kan vara lite jävliga i år. För egen del hoppas jag på att få spela så mycket som möjligt. Kanske få ett inhopp till att börja med och prestera max där, och sedan kanske kanske kanske få starta en match i Allsvenskan. Det hade varit stort.
Text: Marcus Sjöholm
Talangerna i Östers IF är många. Men frågan är om inte Darijan Bojanic ändå är den allra största. 18 år har han hunnit bli, mittfältaren från Gislaved, och nu satsar Bojanic på sin fotboll på ett helt annat sätt än tidigare.
Vi satte oss ner på träningslägret och pratade med en ung fotbollsspelare som alltid haft en boll vid fötterna. Och som älskar godis...
–När jag var yngre spelade jag alltid fotboll. Vi var ett gäng i det området där jag bodde, kanske 30 pers, som delades upp och sen spelade vi hela tiden. Jag hade verkligen med mig bollen vart jag än gick. Sen var det min bästa kompis som sa till mig att börja spela i Gislaveds IS. Jag var kanske 11-12 år när jag började spela organiserat och det flöt på snabbt där. Jag kom med i Smålandslaget och sen landslaget för 94-or, och då började klubbarna ringa. Det var Kalmar FF, Elfsborg, Helsingborg och sen Östers IF då. Sen inför gymnasiet valde jag Östers IF eftersom jag trodde att det skulle gå lättare att etablera sig här. De andra lagen var ju allsvenska topplag liksom.
Vi som ser dig spela fotboll inser ju att du har en talang utöver det vanliga. När förstod du själv att du besitter speciella bollkunskaper?
–Jag har som sagt alltid lekt med bollen, alltid haft den vid foten. Jag sprang alltid ut på skolgården och ville alltid spela ensam mot 5-6 kompisar… haha. Och jag dribblade alltid av allihopa… haha.
Du är 18 år Darijan. Du är i början av din karriär. Vad vill du nå med din fotboll? Drömmar?
–Jag tänker inte så mycket på det faktiskt. Men… just nu handlar det faktiskt om att skapa ordning utanför fotbollen, att ge mig förutsättningar att bli så bra jag kan.
Jag är lite så att jag inte tänker efter, och hamnar ibland i lite trubbel. Som i Sundsvall efter cupmatchen för några veckor sedan. Dagen efter försov jag mig och missade frukosten. Alla var där utom jag liksom. Det var sjukt pinsamt. Och onödigt. Sådant måste bort, det vet jag.
Vet du vad som krävs för att bli fotbollsspelare, för att kunna leva på din idrott?
–Jag det gör jag. Jag har lärt mig det. Och jag jobbar verkligen på det, även om det är svårt ibland.
Men jämför jag idag med hur jag var när jag fick mitt första kontrakt så är det stor skillnad. Då trodde jag att jag var kungen och inte behövde bry mig ett skit om någonting. Jag och kompisarna gick ut och åt hela tiden och sådär… men jag vet bättre nu och jag har sagt till dem att det funkar inte längre. Jag vill satsa på fotbollen fullt ut. Då måste man vara seriös.
Om du själv skulle beskriva dig som spelare, hur låter det då?
–Jag är bra med boll. Vill ha mycket boll, framför allt i offensiv position. Jag är en dribbler som tycker om att vägga mig igenom eller slå avgörande passningar. Defensiven måste jag jobba på det vet jag. Men å andra sidan, kommer jag en-mot-en i en försvarssituation känner jag nästan alltid att jag tar honom. Det jag måste bli bättre på är att jobba med hela laget i defensiven. Samtidigt blir min fysik bättre hela tiden så jag orkar jobba mer och mer, även i defensiven. Men jag har fortfarande mycket kvar att lära mig.
Vilken är din favoritposition?
–Jag gillar den där rollen bakom en ensam anfallare. En klassisk nr 10 alltså. Den plats som Denis Velic har idag i Östers IF. Denis är verkligen en förebild för mig. Han är väldigt kreativ i sitt spel. Det gillar jag. Tänk att få spela i Serie A i Italien i den där rollen. Och sen med allt runt omkring. Stämningen, supportrarna, spelet… alltså det vore helt fantastiskt. Jag vet att vägen dit är lång, men jag måste få drömma om det också.
Vad gör du när du inte spelar fotboll?
–Jag går ju i skolan fortfarande men mycket tid går också fotbollen, det måste jag ju erkänna. Sen hänger jag med polarna. Och flickvännen såklart, jag är en toffel… haha. Jag är riktigt kär alltså…
Darijan Bojanic, det är ju ett balkan-klingande namn. Var har du dina rötter?
–Mamma är bosnisk muslim och pappa är kroat från Bosnien. Så det är en blandning där. Men jag säger att jag är svensk. Däremot har jag balkan-blodet i mig, det märker jag. Ibland bubblar mitt temprament, så är det bara. Sen handlar det mycket om respekt. Man måste respektera alla.
Darijan, jag har hittat dig vid efterrättsbordet här på hotellet under träningslägret både en och två gånger… är du en gottegris?
–Skojar du?! Jag älskar godis och chips och sånt! Jag har dragit ner på det, men jag kan inte helt låta bli godis. Det är bara så.
Hur går det för Östers IF i år då?
–Jag tror faktiskt att det kommer gå bra, trots att vi är nykomlingar. Vi har inte mött så jättesvårt motstånd under försäsongen men Malmö FF är ju bra och de höll vi ju på att slå. Så det kommer nog gå bra, jag tror vi kan vara lite jävliga i år. För egen del hoppas jag på att få spela så mycket som möjligt. Kanske få ett inhopp till att börja med och prestera max där, och sedan kanske kanske kanske få starta en match i Allsvenskan. Det hade varit stort.
Text: Marcus Sjöholm
