"Jag har alltid gått min egen väg"




Han kom till Östers IF som sista nyförvärvet inför den allsvenska comebacken. Pablo Piñones-Arce blev sista pusselbiten i Peter Kuno Johanssons lagbygge. 
Men första tiden har inte riktigt blivit som han tänkt sig. En envis känning i baksidan på ena låret har gjort att Pablo ännu inte spelat något match för sitt nya lag. 

- Första tiden har varit jobbig på det sättet att jag varit skadad. Det påverkar mig mycket eftersom man vill visa för sig själv och sin omgivning vad jag kan. Så fotbollsmässigt önskar jag att det varit bättre, men utanför är det tvärtom. Det är verkligen superbra. Vart Östers IF vill komma och vart klubben är på väg.
Alla runt mig i klubben har visat att de litar på mig, på vad jag kan. Det är en klubb som fungerar väldigt bra. Det enda utanför det ”fotbollsmässiga” är att jag har min dotter hemma i Stockholm. 

Hur ofta träffar du Emilia? 
- I och med att situationen är som den är med skadan har jag träffat henne nästan varje helg. Tränarna har förtroende för att jag gör den träning som jag ska när jag kör på egen hand i Stockholm. Emilia är tre år och det är jobbigt att inte träffa henne mer än jag kan göra. 

När det gäller fotbollen, det verkar som du har en oerhörd hunger fortfarande, trots att du är 30+. Rätt eller fel? 
- Rätt. Jag vill mycket med min fotboll och ju äldre jag blivit desto mer noggrann har jag blivit med mina förberedelser. Extraträningen, maten, sömn. Allt är viktigt. Jag vill spetsa till alla områden för att se hur bra jag kan bli. Att det handlar om att jag blir gammal i kroppen håller jag inte med om. Jag har alltid haft det med mig att det måste vara roligt. Så länge håller jag på. Det finns massa människor som sitter på jobbet och vantrivs. Men de har ingen annan att skylla på än sig själva. Man får ta tag i det tycker jag. 

Har du alltid haft den inställningen? 
- Pappa sa alltid ”spela för att du tycker det är roligt”. Och så kommer det förbli. Jag ska inte spela för att någon annan vill eller för att jag behöver pengarna, jag spelar för att jag älskar fotboll och för att jag ska bli bättre. Oavsett hur gammal jag är. 

Pablo Piñones-Arce, det är chilenskt eller hur? 
- Ja det är det. Jag är född i Sverige men både mamma och pappa är från Chile. Vi är nio barn, åtta bröder och en syster. Jag är i mitten ungefär. Mamma och pappa kom till Sverige 1980 så jag är första barnet som föddes i Sverige. Jag är uppvuxen i Tumba utanför Stockholm. Vi var en hel del chilenare som samlades där i en kulturförening, det var ju många som kom efter militärkuppen. Det är vad jag minns från min barndom. 

Hur mycket chilenare bor det i dig idag? 
- Inte mycket. Jag pratar spanska, men jag har faktiskt aldrig varit i Chile. 

Inte? Varför inte då? 
- Alltså… mammas familj bor kvar i Chile och de har det inte så bra ställt. Och visst, jag kan åka dit och hjälpa med pengar och så där, men det är inget beständigt. Jag vill hjälpa på lång sikt istället och det har jag inte haft möjlighet att göra som mitt liv sett ut. Men kanske blir det så i framtiden, att jag åker dit och hjälper till. Jag har för övrigt inget chilenskt pass, även om jag funderar på att skaffa det. 

Men Emilia då, din dotter, vill du inte att hon ska få ta del av ”ditt” Chile? 
- Jag pratar ju spanska med mamma och pappa. Så Emilia förstår att vi har den bakgrunden. Hennes farmor och farfar har 30 barnbarn så det är alltid massa folk därhemma som pratar spanska. Men jag pratar inte spanska med min dotter, jag ska nog börja göra det lite mer. Det är ju en gåva att ge henne ett språk till och spanskan är ju ett världsspråk. 

Vad gör du när du inte spelar fotboll? 
- Jag har inga direkta intressen, men jag gillar att fotografera och läsa böcker. Men mina intressen växlar från tid till tid. Jag tror det är viktigt att kunna lite om mycket. Och jag snöar in. Om jag ska ge mig in på börsen, läser jag jättemycket om det. Om det är något annat som jag är intresserad av, så läser jag på i just det ämnet. 

Har du alltid gått din egen väg? 
- Ja det har jag. De val jag har gjort har jag alltid gjort själv. Det är egentligen bara beslutet att flytta till Östers IF som jag diskuterade med Jenny, och då med Emilia i åtanke. 

Vad gör du efter fotbollen när karriären är över? 
- Jag vet i alla fall att jag inte kommer vara den som ligger på soffan och väntar på att jobben ska knacka på dörren. Jag är intresserad av mycket, så det är inget jag oroar mig för. Det tar vi då… (skratt). 

Du verkar oerhört lugn Pablo. Är det rätt bild? 
- Ja absolut. Jag ÄR lugn. Samtidigt är jag en person som skojar mycket. På plan däremot är det kanske lite annorlunda. Frågar du de som möter mig säger de nog att jag är en jobbig jävel att möta. Fast jag är inte självisk, det vill jag inte säga. Det är ändå ett lagspel vi håller på med. 

Vi lämnar fotbollen ett tag. Jag vet att det är en stor fråga, vad vill du åstadkomma i livet? 
- Jag vill vara en man som inte ångrar sig. Jag vill leva mitt liv fullt ut efter de val som jag gjort. Och nu, efter att jag blivit pappa, ligger ju fokus på min dotter Emilia. Jag vill ge henne absolut bästa förutsättningar i livet och jag vill att hon ska veta att jag alltid finns där för henne. 

Hur är du som pappa? 
- Jag är nog väldigt snäll. För snäll kanske. Sen skäms jag inte för att skämma bort henne. Man blir speciell när man får barn. Även om man sätter gränser så är det svårt att hålla dem. Man ger med sig på ett sätt som inte alltid är så bra. Och hon är tre år nu så hon vet precis hur hon ska få sin vilja igenom… (skratt) 

Vi avslutar ändå med Östers IF, hur kommer det gå under 2013? 
- Jag har ju sett rätt mycket utifrån i och med att jag varit skadad. Och jag ser att detta är ett lag som är berett på att ta jobbet. Skillnaden mellan Allsvenskan och Superettan är att du blir straffad direkt om du gör ett misstag. Jag tycker nog att vi uppträtt lite naivt under försäsongen, men jag tror också att vi lärt oss av detta. Att vinna Superettan som Östers IF gjorde är fint och vackert och allt det där, men det betyder tyvärr ingenting när premiären är här. Jag har stort förtroende för det här laget, så kan jag säga utan ta i. 

Text: Marcus Sjöholm, Östers IF