Krönika: Tills man vet om det
Motgången är här. Motgång är ett bra ord, fjärran från ord som "kris" och "katastrof". För att förlora fem fotbollsmatcher i rad (inklusive cupsemin) mot både riktigt bra och lite sämre motstånd är så här tidigt i serien inte kris eller katastrof på något sätt. Men det är inte heller något som drabbar de bästa lagen och det tyder definitivt på att något någonstans gått fel och att vi just nu har motgång. Så ärliga måste vi vara.
Efter de bra resultaten i inledningsmatcherna råkade vi ut för en liten hype. Alla gillar en nykomling som det går bra för. Om nykomlingen dessutom råkar ha fina traditioner, en ny arena, bra supporterunderlag och därmed en riktigt snygg allsvensk kostym så blir man dessutom gullad med lite extra. Inför säsongen så tippade många experter Öster på en bekväm mittenplats, och när detta plötsligt infann sig med råge så steg den lilla hypen lite mer. Öster blev charmigt.
Jag har en känsla av att detta påverkade laget till viss del. Att det självförtroende vi fick med oss från Superettan byggdes upp lite till och kanske hamnade lite för högt i paritet med kunnandet. Ett av mina favoritordspråk kan hjälpa till att förklara vad jag menar:
"Charm är något man har tills man vet om det".
Efter den trots allt hedersamma förlusten borta mot Malmö FF så började det nyvunna självförtroendet svikta lite och det känns faktiskt som att det blivit gradvis sämre för varje match efter det. Kulmen på nedgången fick vi (förhoppningsvis) se igår. Charmen var nu helt borta.
Man kunde se det lite på en del spelares rörelsemönster; istället för att de gick "all-in" med målet att vara först och främst i varje närkamp så tvekade man lite, försökte säkra hemåt och hamnade på mellanhand. I allsvenskan så straffar sig sådant direkt. Åtvidaberg stängde våra kanter och jobbade stenhårt över hela banan. Hårdare än oss kändes det som. De vann andrabollarna, hade ett konstant spelövertag och när deras mål kom så var det symptomatiskt: Ett misstag, lite turstudsande, mer eller mindre öppet mål - och 0-1 var ett faktum. När exakt samma sak några minuter senare hände för oss slutade det med en nick utanför målramen. En av de två(!) vettiga målchanser som Öster hade för övrigt.
Efter några år med medgång och en genomgående känsla av att vi sportsligt rört oss uppåt och framåt hela tiden så har vi nu stannat till. Och vi supportrar är inte riktigt vana vid det.
Efter vinsten hemma mot Häcken så snackades det om SM-guld på Övre Stå. Efter gårdagens förlust mot Åtvidaberg snackades det om Superettan på samma plats.
Inte ens en månad har gått mellan de två händelserna.
Jag tänker inte gå in på individuell spelarkritik, motgången beror i mitt tycke inte på individerna utan främst på att laget som helhet presterar så mycket sämre än man gjorde de inledande matcherna i Allsvenskan och på försäsongen. Det behövs mer löpningar, mer noggrannhet och kanske framför allt mer självförtroende. Vi supportrar vet att laget kan. Vi har sett det så många gånger och vet att det finns där, därav kommer också frustrationen över insatsen igår.
Om jag nu fick bestämma så ska vare sig spelare eller supportrar överskatta eller underskatta kommande match mot AIK, vi ska bara vara där och vara det där riktigt jobbiga fotbollslaget att möta som hela tiden varit grundtanken med Östers första säsong i Allsvenskan sedan 2006.
Så jag tycker att vi - laget och dess supportrar - kopplar på charmoffensiven igen och ses på söndag.
Text: Tobias Croby Foto: Andreas Nilsson, Bilderna.IT
Fotnot: Den här krönikan innehåller författarens egna åsikter/tankar som Östersupporter och ska på inget annat sätt förknippas med föreningen Östers IF.
Motgången är här. Motgång är ett bra ord, fjärran från ord som "kris" och "katastrof". För att förlora fem fotbollsmatcher i rad (inklusive cupsemin) mot både riktigt bra och lite sämre motstånd är så här tidigt i serien inte kris eller katastrof på något sätt. Men det är inte heller något som drabbar de bästa lagen och det tyder definitivt på att något någonstans gått fel och att vi just nu har motgång. Så ärliga måste vi vara.
Efter de bra resultaten i inledningsmatcherna råkade vi ut för en liten hype. Alla gillar en nykomling som det går bra för. Om nykomlingen dessutom råkar ha fina traditioner, en ny arena, bra supporterunderlag och därmed en riktigt snygg allsvensk kostym så blir man dessutom gullad med lite extra. Inför säsongen så tippade många experter Öster på en bekväm mittenplats, och när detta plötsligt infann sig med råge så steg den lilla hypen lite mer. Öster blev charmigt.
Jag har en känsla av att detta påverkade laget till viss del. Att det självförtroende vi fick med oss från Superettan byggdes upp lite till och kanske hamnade lite för högt i paritet med kunnandet. Ett av mina favoritordspråk kan hjälpa till att förklara vad jag menar:
"Charm är något man har tills man vet om det".
Efter den trots allt hedersamma förlusten borta mot Malmö FF så började det nyvunna självförtroendet svikta lite och det känns faktiskt som att det blivit gradvis sämre för varje match efter det. Kulmen på nedgången fick vi (förhoppningsvis) se igår. Charmen var nu helt borta.
Man kunde se det lite på en del spelares rörelsemönster; istället för att de gick "all-in" med målet att vara först och främst i varje närkamp så tvekade man lite, försökte säkra hemåt och hamnade på mellanhand. I allsvenskan så straffar sig sådant direkt. Åtvidaberg stängde våra kanter och jobbade stenhårt över hela banan. Hårdare än oss kändes det som. De vann andrabollarna, hade ett konstant spelövertag och när deras mål kom så var det symptomatiskt: Ett misstag, lite turstudsande, mer eller mindre öppet mål - och 0-1 var ett faktum. När exakt samma sak några minuter senare hände för oss slutade det med en nick utanför målramen. En av de två(!) vettiga målchanser som Öster hade för övrigt.
Efter några år med medgång och en genomgående känsla av att vi sportsligt rört oss uppåt och framåt hela tiden så har vi nu stannat till. Och vi supportrar är inte riktigt vana vid det.
Efter vinsten hemma mot Häcken så snackades det om SM-guld på Övre Stå. Efter gårdagens förlust mot Åtvidaberg snackades det om Superettan på samma plats.
Inte ens en månad har gått mellan de två händelserna.
Jag tänker inte gå in på individuell spelarkritik, motgången beror i mitt tycke inte på individerna utan främst på att laget som helhet presterar så mycket sämre än man gjorde de inledande matcherna i Allsvenskan och på försäsongen. Det behövs mer löpningar, mer noggrannhet och kanske framför allt mer självförtroende. Vi supportrar vet att laget kan. Vi har sett det så många gånger och vet att det finns där, därav kommer också frustrationen över insatsen igår.
Om jag nu fick bestämma så ska vare sig spelare eller supportrar överskatta eller underskatta kommande match mot AIK, vi ska bara vara där och vara det där riktigt jobbiga fotbollslaget att möta som hela tiden varit grundtanken med Östers första säsong i Allsvenskan sedan 2006.
Så jag tycker att vi - laget och dess supportrar - kopplar på charmoffensiven igen och ses på söndag.
Text: Tobias Croby
Foto: Andreas Nilsson, Bilderna.IT
Fotnot: Den här krönikan innehåller författarens egna åsikter/tankar som Östersupporter och ska på inget annat sätt förknippas med föreningen Östers IF.
