Längre intervju med Thomas Askebrand
Tränare Thomas Askebrand är nu inne på sin tredje säsong som ansvarig för Östers IF:s seniorlag. Med en pappa som tränare och eldsjäl var Thomas val enkelt efter att hans egna spelarkarriär spolierats av en knäskada. Möt Askebrand där han diskuterar sin resa fram till Öster, om tillfälligheter och om sin tid i Östers IF.
Thomas Askebrand är uppväxt i Åsa, några mil söder om Göteborg. En ort som blivit honom trogen sedan dess. Det var också där som Thomas började som spelare, och som skulle avslutas abrupt av en knäskada när han var 24.
– Jag kom upp ganska tidigt. Gjorde 8 hela A-lagssäsonger. Korsbandet gick när jag var 24. På den tiden var de inte riktigt lika bra på att fixa korsband, så jag gav upp spelarkarriären när jag tvingades operera mig för andra gången. Jag spelade i motsvarande Division 1. Ambitionen var att nå högre. Det var inte bosman på den tiden, därför ägde alltid klubben dig. Idag har spelarna mycket lättare. De kan styra sin egen framtid.
Det blev ett relativt enkelt val för Thomas att bli tränare, då han är uppväxt med en pappa som var ständigt närvarande i Åsa IF. Där tränade han allt från knattelag, till juniorlag till damlaget.
För Thomas del tog tränarkarriären fart i mindre klubbar i närområdet. Hanhals, Bua och Lerkil styrdes av Askebrand innan tillfälligheten att ta över som assisterande i dåvarande Superettan-klubben Västra Frölunda dök upp.
– Först var det Hanhals. Sen Bua och efter det Lerkil. Jag var assisterande i Frölunda i ett år, därefter var jag tillbaka i Lerkil. Frölunda låg i Superettan då. Det var en ren tillfällighet att jag fick jobbet. Det var en styrelsemedlem i Frölunda vars son som spelade i Lerkil. Han kollade på våra träningar och tyckte att jag borde vara högre upp. Det var han som plockade mig och rekommenderade mig till Frölunda. Det var lite tur på vägen.
På tal om hårt arbete och tillfälligheter skulle det dyka upp ännu ett uppdrag, denna gången som huvudtränare i Falkenbergs FF.
– Det var nästan samma sak där. Det var samma sportchef där då som är nu. Han hade varit tränare för några mindre klubbar och vi möttes ganska ofta under tiden. Sen slutade han vara tränare och blev sportchef i Falkenberg. Han var och kikade på oss, och vi var just då väldigt bra i Lerkil. Vi hade ett ungt lag som gjorde det på ett bra sätt. Han ville ha mig efter det. Det är två personer som jag är extra tacksam mot. Dels är det Håkan Nilsson i Falkenberg och Claes Pettersson som var i Frölunda. Man måste ha lite tur på resan.
Det blev tills slut fem säsonger i Falkenberg , vilket borde ha varit en till ifall Thomas inte hade brutit kontraktet ett år i förtid då GAIS visade intresse. GAIS skulle visa sig vara ett uppdrag som var tufft.
– Första året i GAIS blev vi 7:a och då hade vi tappat 24 spelare och flyttat upp en massa juniorer. Egentligen kanske det är det bästa resultatet jag har gjort om man ser till förutsättningarna. Jag tror att jag har fått mer credd för tiden i Falkenberg där vi kom 6:a, 7:a under de där åren, vilket var klubbens bästa resultat. Men GAIS har ett helt annat namn. Därför tyckte nog folk att det inte var så bra att man kom 7:a. Men i min värld är det kanske det bästa resultatet jag har gjort.
Hur reagerar man som ledare i det läget, då du blev sparkad i GAIS. Gräver man ner sig, eller är det snabbt upp på hästen igen?
– Folk gör olika. En del gömmer sig och vill ha egentid. Jag var snarare tvärtom. Jag var och kollade på matcher i stort sett varenda dag. Jag fick till och med lite abstinensbesvär. Kollade på jättemycket matcher och var runt på en del träningar och kikade. Jag försökte hålla mig ganska aktiv. Sen tänker man mycket. Det är mycket som inte kommer fram och som inte berättas. Det är sådana saker man får bära med sig. Ibland tänker man: Tänk om folk fick reda på sanningen och det är väl bara jag som isåfall kan säga det. Men jag tror inte det leder någonstans utan det är bara att släppa det. Sådana saker tänker man mycket på under det halvåret. Att man gick och var lite irriterad över det.
Hur mycket handlar det om tillfälligheter att hamna i en elitklubb om du inte sedan innan är ett ”stort” namn?
– Har du inget namn sen innan får du ingenting gratis. Då får du göra dig förtjänt av det på något sätt. Det gick bra för mig i de mindre klubbarna. Där blev det oftast att man spelade med extremt unga lag och jag fick chansen att utveckla spelare. Är du inget namn hamnar du i de lägre divisionerna, 3:an eller 4:an. För min del är det bara ren tacksamhet. Jag hade aldrig fått den chansen annars. Det var ingen som visste vem jag var.
Det går tänka sig att det blir en stor skillnad på att träna på lite lägre nivå, där spelare inte kan vara med på varenda träning och där man som tränare har jobb på sidan av. Enligt Askebrand var skillnaden inte speciellt stor.
– Det var inte speciellt stor skillnad. Det blir lite vad man gör det till. Jag är skapligt trygg i mig själv och relativt social. Det är inte speciellt märkvärdigt för mig. Man får göra sitt bästa och helt enkelt se hur långt det räcker. Jag tror man blir avslöjad snabbt om man försöker vara någon annan.
Många ledare inom olika yrken ändrar sin personlighet, där du ska distansera sig från de personer du är ledare för. Att vara den ”snälla” ledaren anses ibland som en svaghet. Thomas vill inte känna igen sig i att vara den hårda ledaren, utan anser att han alltid är sig själv i alla lägen.
– Näe, jag skulle ändå säga att jag är mig själv hela tiden. Jag har hela mitt liv fått höra att jag är för snäll. Det fick jag höra redan när jag var på tidningen. Jag var chef där ett tag och jag fick alltid höra att man inte skulle vara för snäll, eller vara för mycket kompis. Det är ju deras syn. Min syn är inte sån. Jag tror på att man ska vara en god och hygglig människa ändå. Att man ska se alla människor och respektera dom för det dom är. Alla är vi olika. I slutändan tycker jag att det handlar om ren bondförnuft. Det handlar om att göra rätt grejer och att vara rättvis.
Efter Östers säsong 2014, som slutade med degradering till Division 1 fick Thomas Askebrand, ihop med Kalle Björklund ta ansvaret över Öster. Ett val som tills sist blev självklart för Thomas.
– Egentligen var det ett självklart val. Jag fick inga anbud från klubbar i Sverige. Det var en agent som hjälpte mig med klubbar i Norge så jag var på väg till Norge när Öster ringde. När Öster ringde och jag sen pratade med ”Kalle” Björklund. Då gick det snabbt. En dag eller två. Det var nästan så att jag hade skrivit på för en norsk klubb. Det var på håret kan man säga.
Att Öster är en gammal storklubb är känt, i och med det kommer också förväntningar från de personer som varit med under storhetsperioderna. Att hantera just den biten kan bli svårt för en ledare.
– Jag är för enkel för det. Du kan drömma en sak, var du vill ta dig och så vidare. Men verkligheten är någon annanstans och då får du arbeta med de förutsättningarna som finns. Sen får man göra det bästa av den saken. Annars blir det konstigt. Det går inte att hantera annars. Bara att gilla läget och jobba hårt.
Under säsongen 2015 kom det ut att Östers IF som förening hade stora problem med ekonomin och truppen var snabbt tvungen att bantas. Många jobbiga samtal, många personer som hamnar i kläm och i mitten ska en ledare vara ansvarig för föreningens ”flaggskepp”. Det var i perioder en jobbig tid under Askebrands första säsong.
– Ekonomin var ju ansträngd, vilket är det minsta man kan säga. Vi fick höra det lite tidigare att vi var tvungna att försöka bli av med lite spelare då klubben inte hade råd med lönerna. Det var kärvt och klart att det påverkar. Jag fick ha en massa tråkiga samtal med alla och i början kunde man inte säga att det var problem med ekonomin utan var tvungna att hålla god min. Första halvåret var tufft och det var ganska många i klubben som mådde dåligt. Som hade varit med på den här resan. Allt från spelare till kanslipersonal. Det var ingen som mådde speciellt bra. De kämpade på ändå och det var det enda man kunde göra. Kan inte sticka under stol med att det var jobbigt första halvåret.
Under det halvåret släppte vi iväg några och blev en liten men bra trupp. Vi slöt oss samman och hösten blev väldigt bra och sedan dess har vi fått den där familjekänslan. I hela klubben tycker jag.
Det blev en tredjeplats under den första säsongen, och med en stark höst i ryggen gick Öster in som favoriter i förra årets Division 1. Klubben motsvarande förväntningarna och gick upp med en match kvar att spela. En stor anledning till detta var, enligt Thomas den starka gemenskapen som fanns inom gruppen.
– Det mesta gick rätt. Förra säsongen var också kärvt ekonomiskt, men på något sätt tog vi med oss det gruppen skapade. Hela förra året var det en väldigt stark kamratskap i hela gruppen. Det kändes som att vi hade kunnat försätta berg. Sen åkte man på någon mina här och där, men i slutändan var spelargruppen fantastisk. Det finns inga grupperingar på det sättet. Ung som gammal. Jag tycker att den känslan i stort finns kvar. Sen är det klart att ju högre upp man kommer, desto större konkurrens blir det. Alla är här för att vilja spela. På planen är en sak och utanför är det en helt annan. Där tycker jag att de fortfarande är helt makalösa. Det tar inte många veckor innan de som är nya är med i gruppen. De tar med varandra ut och käkar middag eller gå och spela golf eller vad som helst. Jag tror att man kan ta mycket poäng på bra kamratskap.
Inför det här året skulle Thomas få en ny assisterande tränare. Kalle Björklund tackade för sig och gick till Ängelholm. In kom Denis Velic, direkt från en roll på planen. Jag ber Thomas berätta om skillnaderna mellan att ha Kalle som assisterande, eller att ha Denis där.
– Ganska stor skillnad. De är olika som personer. De har olika bakgrunder. Den situationen som vi kom ifrån allra första början var Kalle enormt viktig. Han kunde klubben och kände till alla människorna. Han var ganska tydlig mot allt och alla. Inte bara på fotbollsplanen utan mycket av det som är runtomkring. Han gjorde ett enormt arbete. Han ska ha mycket credd för det. Det finns inte speciellt många tränare i Sverige som är bättre än honom om du tänker träningsmetodik och sättet att tänka. När det gäller Denis är han egentligen i en helt ny fas. Jag är helt övertygad om att Denis kommer bli en väldigt bra tränare. Han är bra redan nu och lär sig varje dag. Jag har sagt det om en spelare jag har haft innan och det var Jens Gustafsson i IFK Norrköping. Jag ser samma egenskaper i Denis som det fanns i Jens. Helt övertygad om att han kommer blir en stor tränare. Han har alla förutsättningar för det. Bara hoppas och tror att Öster tar tillvara på honom. Det är samma sak med Rasmus Rydén. Han har också den potentialen. Det är kul att det är två egna killar. Att man inte bara letar ledare till höger och vänster, utan han finns kanske närmare än vad du tror. I detta fallet är det två Öster-killar som älskar föreningen och staden. Jag är glad att klubben har tagit tillvara på det.
När intervjun gjordes låg Öster på en 4:e plats med häng på kvalplatsen. En stark säsong för en nykomling. Detta trots att Öster har dragit på sig flertalet utvisningar och straffar. Thomas har stora förhoppningar på en framgångsrik höst.
– Jag har ganska stora. Jag brukar skoja ibland och säga att jag hoppas att säsongen jämnar ut sig. Att vi får tillbaka det vi sumpade i våras och det är lite den känslan man har nu. Jag tycker att vi gör en bra vår. Vi lade upp det på ett bra sätt och vi fick till det. Den hade ändå kunnat vara lite bättre. Tänker på utvisningarna och straffarna vi drar på oss. Vi har tappat tre spelare och tagit in tre nya. Det gäller för oss att så fort som möjligt få dom att komma in i sättet vi spelar och tränar. Vi tränar på dom principerna vi har i vårat spel. Ju mer träning och tid de får på sig. Desto bättre blir det. Tiden talar för oss. Vi kan skönja det ibland, men vi har inte riktigt nått dit vi vill. Vi har en bra konkurrens. Det intressanta blir om spelarna klarar av att hantera konkurrenssituationen. Det är mer det jag kan känna. Även om vi har tappat Levi, Elmin och Jesper tycker jag att de som kommit in har bra egenskaper och är minst lika spännande. Konkurrensen är stor och kanske ännu större nu av olika anledningar.
Till den här säsongen har Thomas ändrat om i det taktiska. Den mest frekventa formationen under förra säsongen var 4-2-3-1, vilket i de flesta matcher i år har bytts ut till 3-4-2-1. Trots formationsförändringen anser Thomas att det inte är en speciellt stor grej.
– Vi spelade under våren 3-4-2-1 för det mesta och skillnaden mot 4-2-3-1 är inte speciellt stor. Vi startar anfallen på samma sätt och vi avslutar på samma sätt i båda systemen. Försvarsmässigt kan vi, beroende på hur det ser ut, försvara oss i princip på samma sätt i båda systemen. Anledningen till att jag ändrade systemet från början var att vi skulle komma in i serien och vara täta bakåt och spela på att vi är nykomlingar och få ihop ett antal poäng. Vi ville vara mer kompakta och spela på våra styrkor. Det var när man behövde trycka på framåt som vi ändrade lite. Nu har vi mött alla lag en gång och jag kan tycka att det är en trygghet att kunna växla i sättet att spela utan att det blir några större revolutionerande ändringar för spelet. Enda de behöver tänka på är att de ska ändra lite i sina utgångspunkter, det skiljer lite grann. Annars är det i mångt och mycket detsamma. För mig är det inte en speciellt stor grej.
Då Thomas har en lägenhet i Växjö och familjen kvar i Åsa blir det en del pendlande emellan. Trots detta säger Thomas att han gärna fortsätter som tränare i Öster.
– Jag bor redan i Växjö. Jag är ju nästan aldrig hemma, jag har en lägenhet i Växjö. Jag är hemma 1 till 2 gånger i veckan. Jag trivs jättebra och jag vill jättegärna vara kvar. Vi får se, men det låter som att klubben också vill det.
Slutligen, ett ämne som har avhandlats på diverse forum. Hur stavas egentligen ditt smeknamn. Tarra eller Tara? Och vad kommer det ifrån, ifrån Tarasov eller från dina initialer (Förnamn, mellannamn, mellannamn och efternamn)?
– Jag stavar det med två r. Tarasov är väl egentligen bara ett r, men när jag var liten så blev det direkt med två. Pappa hade en svart bok som han skrev i, liksom Tarasov hade. Då började de kalla honom Tarasov, men det blev jobbigt att säga och då blev det ”Tarra”. Sen blev jag ”Lill-Tarra”. Initialerna har jag inte ens tänkt på. Utan det handlar om den svarta boken.
Artikel och intervju: Victor Laag
Tränare Thomas Askebrand är nu inne på sin tredje säsong som ansvarig för Östers IF:s seniorlag. Med en pappa som tränare och eldsjäl var Thomas val enkelt efter att hans egna spelarkarriär spolierats av en knäskada. Möt Askebrand där han diskuterar sin resa fram till Öster, om tillfälligheter och om sin tid i Östers IF.
Thomas Askebrand är uppväxt i Åsa, några mil söder om Göteborg. En ort som blivit honom trogen sedan dess. Det var också där som Thomas började som spelare, och som skulle avslutas abrupt av en knäskada när han var 24.
– Jag kom upp ganska tidigt. Gjorde 8 hela A-lagssäsonger. Korsbandet gick när jag var 24. På den tiden var de inte riktigt lika bra på att fixa korsband, så jag gav upp spelarkarriären när jag tvingades operera mig för andra gången. Jag spelade i motsvarande Division 1. Ambitionen var att nå högre. Det var inte bosman på den tiden, därför ägde alltid klubben dig. Idag har spelarna mycket lättare. De kan styra sin egen framtid.
Det blev ett relativt enkelt val för Thomas att bli tränare, då han är uppväxt med en pappa som var ständigt närvarande i Åsa IF. Där tränade han allt från knattelag, till juniorlag till damlaget.
För Thomas del tog tränarkarriären fart i mindre klubbar i närområdet. Hanhals, Bua och Lerkil styrdes av Askebrand innan tillfälligheten att ta över som assisterande i dåvarande Superettan-klubben Västra Frölunda dök upp.
– Först var det Hanhals. Sen Bua och efter det Lerkil. Jag var assisterande i Frölunda i ett år, därefter var jag tillbaka i Lerkil. Frölunda låg i Superettan då. Det var en ren tillfällighet att jag fick jobbet. Det var en styrelsemedlem i Frölunda vars son som spelade i Lerkil. Han kollade på våra träningar och tyckte att jag borde vara högre upp. Det var han som plockade mig och rekommenderade mig till Frölunda. Det var lite tur på vägen.
På tal om hårt arbete och tillfälligheter skulle det dyka upp ännu ett uppdrag, denna gången som huvudtränare i Falkenbergs FF.
– Det var nästan samma sak där. Det var samma sportchef där då som är nu. Han hade varit tränare för några mindre klubbar och vi möttes ganska ofta under tiden. Sen slutade han vara tränare och blev sportchef i Falkenberg. Han var och kikade på oss, och vi var just då väldigt bra i Lerkil. Vi hade ett ungt lag som gjorde det på ett bra sätt. Han ville ha mig efter det. Det är två personer som jag är extra tacksam mot. Dels är det Håkan Nilsson i Falkenberg och Claes Pettersson som var i Frölunda. Man måste ha lite tur på resan.
Det blev tills slut fem säsonger i Falkenberg , vilket borde ha varit en till ifall Thomas inte hade brutit kontraktet ett år i förtid då GAIS visade intresse. GAIS skulle visa sig vara ett uppdrag som var tufft.
– Första året i GAIS blev vi 7:a och då hade vi tappat 24 spelare och flyttat upp en massa juniorer. Egentligen kanske det är det bästa resultatet jag har gjort om man ser till förutsättningarna. Jag tror att jag har fått mer credd för tiden i Falkenberg där vi kom 6:a, 7:a under de där åren, vilket var klubbens bästa resultat. Men GAIS har ett helt annat namn. Därför tyckte nog folk att det inte var så bra att man kom 7:a. Men i min värld är det kanske det bästa resultatet jag har gjort.
Hur reagerar man som ledare i det läget, då du blev sparkad i GAIS. Gräver man ner sig, eller är det snabbt upp på hästen igen?
– Folk gör olika. En del gömmer sig och vill ha egentid. Jag var snarare tvärtom. Jag var och kollade på matcher i stort sett varenda dag. Jag fick till och med lite abstinensbesvär. Kollade på jättemycket matcher och var runt på en del träningar och kikade. Jag försökte hålla mig ganska aktiv. Sen tänker man mycket. Det är mycket som inte kommer fram och som inte berättas. Det är sådana saker man får bära med sig. Ibland tänker man: Tänk om folk fick reda på sanningen och det är väl bara jag som isåfall kan säga det. Men jag tror inte det leder någonstans utan det är bara att släppa det. Sådana saker tänker man mycket på under det halvåret. Att man gick och var lite irriterad över det.
Hur mycket handlar det om tillfälligheter att hamna i en elitklubb om du inte sedan innan är ett ”stort” namn?
– Har du inget namn sen innan får du ingenting gratis. Då får du göra dig förtjänt av det på något sätt. Det gick bra för mig i de mindre klubbarna. Där blev det oftast att man spelade med extremt unga lag och jag fick chansen att utveckla spelare. Är du inget namn hamnar du i de lägre divisionerna, 3:an eller 4:an. För min del är det bara ren tacksamhet. Jag hade aldrig fått den chansen annars. Det var ingen som visste vem jag var.
Det går tänka sig att det blir en stor skillnad på att träna på lite lägre nivå, där spelare inte kan vara med på varenda träning och där man som tränare har jobb på sidan av. Enligt Askebrand var skillnaden inte speciellt stor.
– Det var inte speciellt stor skillnad. Det blir lite vad man gör det till. Jag är skapligt trygg i mig själv och relativt social. Det är inte speciellt märkvärdigt för mig. Man får göra sitt bästa och helt enkelt se hur långt det räcker. Jag tror man blir avslöjad snabbt om man försöker vara någon annan.
Många ledare inom olika yrken ändrar sin personlighet, där du ska distansera sig från de personer du är ledare för. Att vara den ”snälla” ledaren anses ibland som en svaghet. Thomas vill inte känna igen sig i att vara den hårda ledaren, utan anser att han alltid är sig själv i alla lägen.
– Näe, jag skulle ändå säga att jag är mig själv hela tiden. Jag har hela mitt liv fått höra att jag är för snäll. Det fick jag höra redan när jag var på tidningen. Jag var chef där ett tag och jag fick alltid höra att man inte skulle vara för snäll, eller vara för mycket kompis. Det är ju deras syn. Min syn är inte sån. Jag tror på att man ska vara en god och hygglig människa ändå. Att man ska se alla människor och respektera dom för det dom är. Alla är vi olika. I slutändan tycker jag att det handlar om ren bondförnuft. Det handlar om att göra rätt grejer och att vara rättvis.
Efter Östers säsong 2014, som slutade med degradering till Division 1 fick Thomas Askebrand, ihop med Kalle Björklund ta ansvaret över Öster. Ett val som tills sist blev självklart för Thomas.
– Egentligen var det ett självklart val. Jag fick inga anbud från klubbar i Sverige. Det var en agent som hjälpte mig med klubbar i Norge så jag var på väg till Norge när Öster ringde. När Öster ringde och jag sen pratade med ”Kalle” Björklund. Då gick det snabbt. En dag eller två. Det var nästan så att jag hade skrivit på för en norsk klubb. Det var på håret kan man säga.
Att Öster är en gammal storklubb är känt, i och med det kommer också förväntningar från de personer som varit med under storhetsperioderna. Att hantera just den biten kan bli svårt för en ledare.
– Jag är för enkel för det. Du kan drömma en sak, var du vill ta dig och så vidare. Men verkligheten är någon annanstans och då får du arbeta med de förutsättningarna som finns. Sen får man göra det bästa av den saken. Annars blir det konstigt. Det går inte att hantera annars. Bara att gilla läget och jobba hårt.
Under säsongen 2015 kom det ut att Östers IF som förening hade stora problem med ekonomin och truppen var snabbt tvungen att bantas. Många jobbiga samtal, många personer som hamnar i kläm och i mitten ska en ledare vara ansvarig för föreningens ”flaggskepp”. Det var i perioder en jobbig tid under Askebrands första säsong.
– Ekonomin var ju ansträngd, vilket är det minsta man kan säga. Vi fick höra det lite tidigare att vi var tvungna att försöka bli av med lite spelare då klubben inte hade råd med lönerna. Det var kärvt och klart att det påverkar. Jag fick ha en massa tråkiga samtal med alla och i början kunde man inte säga att det var problem med ekonomin utan var tvungna att hålla god min. Första halvåret var tufft och det var ganska många i klubben som mådde dåligt. Som hade varit med på den här resan. Allt från spelare till kanslipersonal. Det var ingen som mådde speciellt bra. De kämpade på ändå och det var det enda man kunde göra. Kan inte sticka under stol med att det var jobbigt första halvåret.
Under det halvåret släppte vi iväg några och blev en liten men bra trupp. Vi slöt oss samman och hösten blev väldigt bra och sedan dess har vi fått den där familjekänslan. I hela klubben tycker jag.
Det blev en tredjeplats under den första säsongen, och med en stark höst i ryggen gick Öster in som favoriter i förra årets Division 1. Klubben motsvarande förväntningarna och gick upp med en match kvar att spela. En stor anledning till detta var, enligt Thomas den starka gemenskapen som fanns inom gruppen.
– Det mesta gick rätt. Förra säsongen var också kärvt ekonomiskt, men på något sätt tog vi med oss det gruppen skapade. Hela förra året var det en väldigt stark kamratskap i hela gruppen. Det kändes som att vi hade kunnat försätta berg. Sen åkte man på någon mina här och där, men i slutändan var spelargruppen fantastisk. Det finns inga grupperingar på det sättet. Ung som gammal. Jag tycker att den känslan i stort finns kvar. Sen är det klart att ju högre upp man kommer, desto större konkurrens blir det. Alla är här för att vilja spela. På planen är en sak och utanför är det en helt annan. Där tycker jag att de fortfarande är helt makalösa. Det tar inte många veckor innan de som är nya är med i gruppen. De tar med varandra ut och käkar middag eller gå och spela golf eller vad som helst. Jag tror att man kan ta mycket poäng på bra kamratskap.
Inför det här året skulle Thomas få en ny assisterande tränare. Kalle Björklund tackade för sig och gick till Ängelholm. In kom Denis Velic, direkt från en roll på planen. Jag ber Thomas berätta om skillnaderna mellan att ha Kalle som assisterande, eller att ha Denis där.
– Ganska stor skillnad. De är olika som personer. De har olika bakgrunder. Den situationen som vi kom ifrån allra första början var Kalle enormt viktig. Han kunde klubben och kände till alla människorna. Han var ganska tydlig mot allt och alla. Inte bara på fotbollsplanen utan mycket av det som är runtomkring. Han gjorde ett enormt arbete. Han ska ha mycket credd för det. Det finns inte speciellt många tränare i Sverige som är bättre än honom om du tänker träningsmetodik och sättet att tänka. När det gäller Denis är han egentligen i en helt ny fas. Jag är helt övertygad om att Denis kommer bli en väldigt bra tränare. Han är bra redan nu och lär sig varje dag. Jag har sagt det om en spelare jag har haft innan och det var Jens Gustafsson i IFK Norrköping. Jag ser samma egenskaper i Denis som det fanns i Jens. Helt övertygad om att han kommer blir en stor tränare. Han har alla förutsättningar för det. Bara hoppas och tror att Öster tar tillvara på honom. Det är samma sak med Rasmus Rydén. Han har också den potentialen. Det är kul att det är två egna killar. Att man inte bara letar ledare till höger och vänster, utan han finns kanske närmare än vad du tror. I detta fallet är det två Öster-killar som älskar föreningen och staden. Jag är glad att klubben har tagit tillvara på det.
När intervjun gjordes låg Öster på en 4:e plats med häng på kvalplatsen. En stark säsong för en nykomling. Detta trots att Öster har dragit på sig flertalet utvisningar och straffar. Thomas har stora förhoppningar på en framgångsrik höst.
– Jag har ganska stora. Jag brukar skoja ibland och säga att jag hoppas att säsongen jämnar ut sig. Att vi får tillbaka det vi sumpade i våras och det är lite den känslan man har nu. Jag tycker att vi gör en bra vår. Vi lade upp det på ett bra sätt och vi fick till det. Den hade ändå kunnat vara lite bättre. Tänker på utvisningarna och straffarna vi drar på oss. Vi har tappat tre spelare och tagit in tre nya. Det gäller för oss att så fort som möjligt få dom att komma in i sättet vi spelar och tränar. Vi tränar på dom principerna vi har i vårat spel. Ju mer träning och tid de får på sig. Desto bättre blir det. Tiden talar för oss. Vi kan skönja det ibland, men vi har inte riktigt nått dit vi vill. Vi har en bra konkurrens. Det intressanta blir om spelarna klarar av att hantera konkurrenssituationen. Det är mer det jag kan känna. Även om vi har tappat Levi, Elmin och Jesper tycker jag att de som kommit in har bra egenskaper och är minst lika spännande. Konkurrensen är stor och kanske ännu större nu av olika anledningar.
Till den här säsongen har Thomas ändrat om i det taktiska. Den mest frekventa formationen under förra säsongen var 4-2-3-1, vilket i de flesta matcher i år har bytts ut till 3-4-2-1. Trots formationsförändringen anser Thomas att det inte är en speciellt stor grej.
– Vi spelade under våren 3-4-2-1 för det mesta och skillnaden mot 4-2-3-1 är inte speciellt stor. Vi startar anfallen på samma sätt och vi avslutar på samma sätt i båda systemen. Försvarsmässigt kan vi, beroende på hur det ser ut, försvara oss i princip på samma sätt i båda systemen. Anledningen till att jag ändrade systemet från början var att vi skulle komma in i serien och vara täta bakåt och spela på att vi är nykomlingar och få ihop ett antal poäng. Vi ville vara mer kompakta och spela på våra styrkor. Det var när man behövde trycka på framåt som vi ändrade lite. Nu har vi mött alla lag en gång och jag kan tycka att det är en trygghet att kunna växla i sättet att spela utan att det blir några större revolutionerande ändringar för spelet. Enda de behöver tänka på är att de ska ändra lite i sina utgångspunkter, det skiljer lite grann. Annars är det i mångt och mycket detsamma. För mig är det inte en speciellt stor grej.
Då Thomas har en lägenhet i Växjö och familjen kvar i Åsa blir det en del pendlande emellan. Trots detta säger Thomas att han gärna fortsätter som tränare i Öster.
– Jag bor redan i Växjö. Jag är ju nästan aldrig hemma, jag har en lägenhet i Växjö. Jag är hemma 1 till 2 gånger i veckan. Jag trivs jättebra och jag vill jättegärna vara kvar. Vi får se, men det låter som att klubben också vill det.
Slutligen, ett ämne som har avhandlats på diverse forum. Hur stavas egentligen ditt smeknamn. Tarra eller Tara? Och vad kommer det ifrån, ifrån Tarasov eller från dina initialer (Förnamn, mellannamn, mellannamn och efternamn)?
– Jag stavar det med två r. Tarasov är väl egentligen bara ett r, men när jag var liten så blev det direkt med två. Pappa hade en svart bok som han skrev i, liksom Tarasov hade. Då började de kalla honom Tarasov, men det blev jobbigt att säga och då blev det ”Tarra”. Sen blev jag ”Lill-Tarra”. Initialerna har jag inte ens tänkt på. Utan det handlar om den svarta boken.
Artikel och intervju: Victor Laag
